Min prins

Det finns stunder då jag fullkomligen HATAR att vara borta hemifrån så mycket. 4 timmar som jag bara slösar bort på bussar och tunnelbanor varje arbetsdag. Men sen finns det stunder som nu. När arbetspassen ligger lite glesare, lite senare. Så att jag hinner gå upp och äta frukost med min älskade. Dagar när jag har tid att förälska mig lite mer i denna underbara man. Dagar när man bara kvittrar runt i lägenheten för att han också bor här. Han kanske inte är hemma just nu, men jag är det. Jag är hemma i vårt hem. Där det finns saker som luktar som han. Där det finns små små saker som påminner om allt vi gjort. Små minnen av resor, små minnen av äventyr, små minnen av vardagen. Små minnen som väcker stora känslor. Ibland undrar jag hur många gånger man kan förälska sig i samma person. Så där så att fjärilarna i magen är helt galna. Så att man mest går runt och ler alldeles för fånigt och sjunger tramsiga kärlekssånger. Men det finns ingenting som är bättre än att vara så här kär, så man balanserar på gränsen till att bli helt tokig. Om det bara fanns ord för hur mycket jag älskar honom.
 Min alldeles egna prins.

Ung och naiv?

Hittade ett litet dagboksinlägg som jag skrivit om min allra första vecka på jobbet:

"I måndags blev jag en smurf, det känns jävligt bra. Det är fett status med uniform ;P
Jag har sällan varit så genuint lycklig som jag har varit denna vecka... tidiga mornar och sena kvällar till trots.

Jag ber er alla om ursäkt för att jag inte varit så social på sistone. Men jag får som sagt inte ha mobiltelefon på jobbet och jag har jobbat alla dagar denna vecka. 10.30-23.00 en dag annars till typ 20... och sen tar det ju ett tag att komma hem också.

Men jag har det så jävla bra!! Fast jag börjar tvivla mer och meratt jag skulle få stanna efter sommaren, det är ju liksom inte bara jag som vill vara kvar och de lär ju inte ta in alla.

Underbara mänmniskor jobba med, sommaren kommer att bli underbar.... det har jag bestämt!!"



Ack så jag bedrog mig =P

Up n runnin'

Så nu har jag deppat klart och istället bestämt mig för att göra en kladdkaka, sortera tvätt, gå ner till tvättstugan, äta kladdkaka och sen fundera ut vad jag ska göra med mitt presentkort från Bodyshop. Awesome!
Ibland behöver man en liten svacka för att kunna känna sig på topp igen. Lite musik botar dock det mesta. Finns få saker jag älskar lika mycket som att sjunga. Fantabulous! Hade jag bara haft tålamod att lära mig att spela gitarr så skulle jag säga upp mig och bli en gatutrubadur. Nej nu ska det bakas!

Tankar

Ibland har jag såna dagar som bara försvinner medan jag sitter och tänker på annat. Sitter och tänker på vad som varit och vad som är. Kanske mest på vad som kan bli. Funderar på hur många gånger man kan se ljuset i tunneln släckas mitt framför näsan på en. Jag börjar kanske bli trött. Trött på att alltid misslyckas med det mesta jag känner är viktigt. Trött på att känna mig otillräcklig. Jag skulle vilja vara diktator. Fast kanske bara för en månad eller två. Leda in folket på rätt bana. Fast det är så mycket som är fel som jag ännu inte fått upp ögonen för. Vet inte om jag vill ser mer heller. Vet inte om det får mig att må bättre. Eller prestera bättre. Vet bara att jag är instängd här. Inlåst. Fastbunden. Ensam. Inte så konstigt att jag faller ibland. Att jag kanske skriker ibland, fast ingen hör. Eller så är det ingen som lyssnar.


Jag har en flyktplan. Men jag har ingen medhjälpare. Ensam är inte stark. Ensam är bara ensam.

Övergiven.

Kort och koncist 1

Det finns många sätt att se på saker och ting. En persons kedja kan vara en annans frihet. Idag ska jag söka min frihet. Det finns så mycket som jag skulle kunna göra, så mycket som jag skulle kunna bli. Men just nu bara en sak som jag vill vara. Gång på gång slås man av att det inte finns någon rättvisa men idag behöver jag inte rättvisa, jag behöver bara frihet.

Skorna på hyllan

Ibland blir man så less. Brukar vara heltaggad efter att ha haft en facklig dag. Oavsett om det är möten, förhandlingar eller annat. Men idag blev det inte så. Jag känner mig bara så less. Oftast känner jag att jag sätter det fackliga först och att resten av jobbet får komma i andra hand men idag vet jag inte. Tycker inte att nåt är särskilt kul. Kanske skulle skaffa mig en hobby istället? Börja sticka eller pyssla med origami. Vem vet, jag kanske hittar någon oanad talang? Man ledsnar när vissa skiter fullständigt i vad man gör och andra mest engagerar sig i att försöka sätta dit en.

Ibland undrar jag på allvar vad som hänt med solidariteten. Framförallt när man å ena sidan ska vara lojal och å andra sidan hugga folk i ryggen för att få en guldstjärna runt halsen och gräddfil in genom pärleporten. Jag är trött på att se hur folk bara klättrar och klättrar utan att bry sig om vem de klättrar på, vem de trampar ner. Tror inte ens att folk vet vad de klättrar mot, men upp ska man. Till vilket pris som helst. De kanske har glömt bort att "Ner kommer man alltid". Den dagen kan ju se lite olika roliga ut för oss. Tänk att ligga där som en liten skalbagge på ett operationsbord och vänta på att få blindtarmen bortopererad. Så tittar du upp och där med skalpellen i högsta hugg står läkaren eller CP-offret som du brukade kalla henne i högstadiet. Sweet dreams säger jag då. Visst är det märkligt att man ibland helt måste förlita sig till andra människors välvilja trots att vi går mot ett samhälle utan solidaritet. Folk pratar om att vi ska dra oss ur kriget i Afghanistan men kriget som sker dagligen mellan våra medmänniskor här hemma är inte så intressant. Ingen dör ju... eller ingen blir ju dödad i alla fall. Självmord är ju inte så farligt och dessutom så putsar det ju till siffrorna på utförsäkrade från Försäkringskassan. Visst är det vackert! Att ge sig in i ett krig utan syfte mot en annan nation med vetskap om att du kan dö är nobelt. Men att kliva in i ett klassrum med skolplikten hängande över dig och veta att du kommer att bli nedtryckt till den grad att du några år senare kastar dig från lämplig bro det är inget märkvärdigt. Att kliva in på en arbetsplats och höra viskningarna i korridorerna, att få lögner kastade i ansiktet. Det är väl inget märkvärdigt? Du kan ju alltid säga upp dig? Eller om du kämpar emot kan du ju alltid köpas ut. Det är kanske som de säger, alla människor har ett pris. Åtminstone får väl alla betala ett pris.

Nej, jag ska dö nobelt. I striden mot kapitalismen och egoismen. I solidaritetens namn. Förhoppningsvis på ett ålderdomshem där jag hållit igång ett gäng nittonåriga tjejer med diverse uppgifter som jag fann lämpliga för stunden. Jag tror att den där röda knappen på väggen kommer att bli min bästa vän. För det är något som är sant, alltid rött alltid rätt. Förhoppningsvis är alla de där nittonåringarna medlemmar i Kommunal när jag är klar med dem. Och då kommer kampen gå vidare.

Man kanske inte ska lägga fackpamp-skorna på hyllan riktigt än. Jag kanske bara har en dålig dag? Eller en dålig månad?

Eller så kanske jag bara behöver lite kärlek.

Nya möjligheter

Igår var det filmkväll hos Ella. Alltid kul att ha en ursäkt att spöka ut sig lite, sen vet jag inte hur lyckat det är egentligen när man tänker att man ska klä ut sig till dragqueen men när man tittar sig i spegeln ser man mest ut som sig själv när man var 17-18. Men men. Det är väl också en utklädnad?

Att den "bästa" filmen igår var 30 days of night säger kanske ganska mycket om filmutbudet i övrigt. Fast jag och Ella har ju å andra sidan en historia av att alltid hitta de sämsta filmerna genom tiderna. Eller så är det helt enkelt så att det finns så få bra skräckfilmer att vi har sett dem redan och att det bara är skitfilmerna kvar. Glömde iofs kvällens filmhöjdpunkt: Valerie and her week of wonders. En tjeckisk film från 1970. Den var fantastisk på alla sätt och vis. Lite fiskhångel förgyller alltid en tråkig kväll. Dessutom är det få saker som är lika bra som dåliga översättningar i undertexterna. "POLECAT!!" Se filmen så förstår ni vad jag menar.

Annars så är klockan omställd nu, förhoppningsvis betyder det att jag går mot ljusare tider och kan kravla mig ur det här svarta hålet jag befunnit mig i de senaste dagarna. På något sätt fungerar jag så mycket bättre i vintertid än sommartid. Det är så fantastiskt skönt att ta en ordentlig sovmorgon och ändå inse att klockan "bara" är halv nio. Fantabulous! Dessutom kommer maken min hem idag, han åkte iväg igår. Det är det absolut bästa med att ha en upptagen make, att det alltid är så underbart när han kommer hem igen. Då blir det en eftermiddag/kväll i soffan tittandes på serier. Det är kärlek!

Halloween...

Jag är inne i en sjukt negativ period och jag som brukar älska hösten. Kanske blir bättre när jag får ställa om klockan till riktig tid igen. Men ikväll blir det skräckfilmer hos bästaste Ella. Om vi ska hinna se alla lär det nog bli en all-nighter, eller kanske till och med en all-weeker. Blir säkert hur bra som helst. Fast man ska kanske spöka ut sig också, kanske ska gräva mig ner lite i lack-garderoben och dra fram nåt litet fodral. Om jag fortfarande kommer i dem =P
Men först ska jag nog ut på landet och socialisera med min far och min bror och förhoppningsvis även mina brorsbarn ett litet tag. Tias ska vara borta hela helgen, såååååå värdelöst. När jag blir diktator ska jag förbjuda honom att vara borta mer än när inte jag är hemma... men må fan ta honom om han inte är hemma när jag kommer hem... Fast det är kanske lite skönt att vara ensam ibland också.

Nej nu ska jag dra igång spotify och songbird (för vem nöjer sig med en musikspelare???) och sjunga för fulla muggar. Eller i alla fall för katterna.

Ännu en dag

Igår var det medlemsmöte, å ena sidan är det kul att sitta ner och prata med medlemmarna, å andra sidan blir man varje gång påmind om hur få som bryr sig. Kul att bli testad i talesättet "Det finns inga dumma frågor, bara dumma svar". Jag är tveksam. Vissa frågor var i klass med - Hur skulle SEKO ställa sig till att rymdvarelser attackerade Sverige? Kanske inte riktigt så extremt men när man lyckas måla upp helt osannolika scenarier och frågar hur vi skulle ställa oss till det blev det lite frustrerande, tur att diskussionen dog ut efter endast 45 minuter. *SUCK* Ibland undrar man ju. Men som sagt, kul att träffa medlemmarna.
Igår fick jag ju även ett samtal till en anställningsintervju, wish me luck! Önskar ju fortfarande att jag kunde få det där jobbcoachjobbet men man måste hålla alla dörrar öppna.

Idag spenderade jag dagen i min morgonrock till klockan 15. Kändes sweet. Gick raka vägen från sängen till soffan och kollade ikapp på serien The Event. Tias hade sett de avsnitten igår. The Event är vår nya serie i skaran. För er som inte vet så är jag och Tias beroende av serier, vi följer en hel del, 15-20 st totalt skulle jag tro.

Annars har jag för första gången typ sedan jag gifte mig tagit av mig mina ringar, den jävla kylan har hittat ett nytt ställe att ge mig eksem. Jag känner mig mycket missnöjd, men snart har nog hydrokortisonet verkat och då blir jag en ärbar kvinna igen. På tal om ärbar har jag också fixat blankett och allt till mitt utträde ur svenska kyrkan. Varför vara med i en religion man inte tror på? Tänkte posta det på väg till jobbet, eller i helgen. Posten kommer väl ändå att komma fram på måndag. Sen blir det till att söka inträde till nästa samfund. Man ska följa sitt hjärta... och sin hjärna. Någonstans är religionen viktig för mig, men det känns fel att tillhöra fel religion.

Snart kommer Ella på kaffebesök och jag tänkte passa på att få i mig några rödbetsgnocchisar med smält smör. Mat kan vara det absolut bästa som finns. Sen ska jag jobba natt och måste komma ihåg att ta på mig leggings under byxorna och mössan är redan frampackad. Hoppas också att vinterskorna inte innehåller metall, men det gör de säkert.

Det kanske är dags nu

Jag tänkte att det var ett tag sen jag bloggade. Känner egentligen att jag inte har så mycket att skriva om, det blir nog en hel del vardag, en hel del fackligt dravel och bli inte förvånade om det dyker upp ett metaforisk sagoinlägg som kan få er att tro att jag är påtänd. Det är jag förmodligen inte. Däremot är jag värdelös på det där med känslor så de brukar komma ut genom osammanhängande texter.

Idag har jag veckans enda lediga dag men tänker på något sätt ändå åka tvärs över huvudstaden för att gå på ett medlemsmöte. Jag har alldeles för stora förhoppningar på hur många som kommer att vara där. Men de som tar sig dit tycker jag ändå på något sätt förtjänar att jag pallrar mig dit. Jag är ju någonstans vald. Om än kanske mest för att det inte fanns någon annan som ville göra jobbet. Samtidigt är det det som skrämmer mig med att någon gång byta jobb, då kommer jag att få släppa det fackliga. Det är jag inte alls sugen på, men jag känner heller inte för att pendla 2 timmar enkel resa för resten av mitt yrkesverksamma liv. Jaja, det är en fråga jag får ta ställning till på torsdag kanske.

Å andra sidan var det facklig dag igår, ibland blir man förundrad över hur vissa människor tror att man kan slå hur mycket man vill bara man ber om ursäkt efteråt. Jag tycker att man borde begränsa det där. Alla människor har ett antal ursäkter att be om sen är det slut. Förhoppningsvis skulle folk tänka efter mer då, vara lite mer sparsamma. Alla kan begå misstag, helt klart. Men att bete sig som ett as bara för att man vet att man alltid kan be om ursäkt? Vad finns för ursäkt för ett sånt beteende?. "Det är alltid lättare att be om förlåtelse än att be om tillåtelse". Vilket idiotiskt påhitt! Vad är det för fel med att kommunicera med sina medmänniskor innan man gör något eller att acceptera att ett nej är ett nej? När jag blir diktator (folkvald såklart) ska det bli ordning på såna dumheter. Tills dess tänker jag i alla fall stå på barrikaderna med min röda flagga och vifta frenetisk och hoppas på att någon av dem inser att de gör fel. Det är inte ok. Bara för att man ber om ursäkt behöver inte ursäkten accepteras. Vad gör ni då, slår en gång till?

Jag blir så trött på det hela ibland. Saker som sker som drabbar den stora massan är fel, men det som drabbar den enskilde är oftast värre. Det är tillsammans vi är starka. Vem ställer sig upp när en ensam har fallit? Vem riskerar sitt rykte för att skydda någon annans i det samhälle vi lever i idag? Jag blir så trött på all egoism som gror i den här världen. Folk som röstar på Alliansen för att det gynnar dem, en tusenlapp mer i månaden för mig mot att du tvingas gå till socialen när Försäkringskassan kastat ut dig och banken tagit ditt hem. Folk som vänder ryggen åt en kollega som farit illa för tänk om någon skulle tro att jag är som hon. Vad skulle då hända med mig?

Tillsammans är vi starka! Ni som vänder oss ryggen, ni är de ensamma. Vi som sluter upp, vi är tillsammans - vi är starka. Jag vet vad som händer när ursäkten inte accepteras. Det är då vi reser oss upp igen, starkare än någonsin. Det är då ni vet att vi har vunnit.