Min prins

Det finns stunder då jag fullkomligen HATAR att vara borta hemifrån så mycket. 4 timmar som jag bara slösar bort på bussar och tunnelbanor varje arbetsdag. Men sen finns det stunder som nu. När arbetspassen ligger lite glesare, lite senare. Så att jag hinner gå upp och äta frukost med min älskade. Dagar när jag har tid att förälska mig lite mer i denna underbara man. Dagar när man bara kvittrar runt i lägenheten för att han också bor här. Han kanske inte är hemma just nu, men jag är det. Jag är hemma i vårt hem. Där det finns saker som luktar som han. Där det finns små små saker som påminner om allt vi gjort. Små minnen av resor, små minnen av äventyr, små minnen av vardagen. Små minnen som väcker stora känslor. Ibland undrar jag hur många gånger man kan förälska sig i samma person. Så där så att fjärilarna i magen är helt galna. Så att man mest går runt och ler alldeles för fånigt och sjunger tramsiga kärlekssånger. Men det finns ingenting som är bättre än att vara så här kär, så man balanserar på gränsen till att bli helt tokig. Om det bara fanns ord för hur mycket jag älskar honom.
 Min alldeles egna prins.

Ung och naiv?

Hittade ett litet dagboksinlägg som jag skrivit om min allra första vecka på jobbet:

"I måndags blev jag en smurf, det känns jävligt bra. Det är fett status med uniform ;P
Jag har sällan varit så genuint lycklig som jag har varit denna vecka... tidiga mornar och sena kvällar till trots.

Jag ber er alla om ursäkt för att jag inte varit så social på sistone. Men jag får som sagt inte ha mobiltelefon på jobbet och jag har jobbat alla dagar denna vecka. 10.30-23.00 en dag annars till typ 20... och sen tar det ju ett tag att komma hem också.

Men jag har det så jävla bra!! Fast jag börjar tvivla mer och meratt jag skulle få stanna efter sommaren, det är ju liksom inte bara jag som vill vara kvar och de lär ju inte ta in alla.

Underbara mänmniskor jobba med, sommaren kommer att bli underbar.... det har jag bestämt!!"



Ack så jag bedrog mig =P

Up n runnin'

Så nu har jag deppat klart och istället bestämt mig för att göra en kladdkaka, sortera tvätt, gå ner till tvättstugan, äta kladdkaka och sen fundera ut vad jag ska göra med mitt presentkort från Bodyshop. Awesome!
Ibland behöver man en liten svacka för att kunna känna sig på topp igen. Lite musik botar dock det mesta. Finns få saker jag älskar lika mycket som att sjunga. Fantabulous! Hade jag bara haft tålamod att lära mig att spela gitarr så skulle jag säga upp mig och bli en gatutrubadur. Nej nu ska det bakas!

Tankar

Ibland har jag såna dagar som bara försvinner medan jag sitter och tänker på annat. Sitter och tänker på vad som varit och vad som är. Kanske mest på vad som kan bli. Funderar på hur många gånger man kan se ljuset i tunneln släckas mitt framför näsan på en. Jag börjar kanske bli trött. Trött på att alltid misslyckas med det mesta jag känner är viktigt. Trött på att känna mig otillräcklig. Jag skulle vilja vara diktator. Fast kanske bara för en månad eller två. Leda in folket på rätt bana. Fast det är så mycket som är fel som jag ännu inte fått upp ögonen för. Vet inte om jag vill ser mer heller. Vet inte om det får mig att må bättre. Eller prestera bättre. Vet bara att jag är instängd här. Inlåst. Fastbunden. Ensam. Inte så konstigt att jag faller ibland. Att jag kanske skriker ibland, fast ingen hör. Eller så är det ingen som lyssnar.


Jag har en flyktplan. Men jag har ingen medhjälpare. Ensam är inte stark. Ensam är bara ensam.

Övergiven.

Kort och koncist 1

Det finns många sätt att se på saker och ting. En persons kedja kan vara en annans frihet. Idag ska jag söka min frihet. Det finns så mycket som jag skulle kunna göra, så mycket som jag skulle kunna bli. Men just nu bara en sak som jag vill vara. Gång på gång slås man av att det inte finns någon rättvisa men idag behöver jag inte rättvisa, jag behöver bara frihet.

Skorna på hyllan

Ibland blir man så less. Brukar vara heltaggad efter att ha haft en facklig dag. Oavsett om det är möten, förhandlingar eller annat. Men idag blev det inte så. Jag känner mig bara så less. Oftast känner jag att jag sätter det fackliga först och att resten av jobbet får komma i andra hand men idag vet jag inte. Tycker inte att nåt är särskilt kul. Kanske skulle skaffa mig en hobby istället? Börja sticka eller pyssla med origami. Vem vet, jag kanske hittar någon oanad talang? Man ledsnar när vissa skiter fullständigt i vad man gör och andra mest engagerar sig i att försöka sätta dit en.

Ibland undrar jag på allvar vad som hänt med solidariteten. Framförallt när man å ena sidan ska vara lojal och å andra sidan hugga folk i ryggen för att få en guldstjärna runt halsen och gräddfil in genom pärleporten. Jag är trött på att se hur folk bara klättrar och klättrar utan att bry sig om vem de klättrar på, vem de trampar ner. Tror inte ens att folk vet vad de klättrar mot, men upp ska man. Till vilket pris som helst. De kanske har glömt bort att "Ner kommer man alltid". Den dagen kan ju se lite olika roliga ut för oss. Tänk att ligga där som en liten skalbagge på ett operationsbord och vänta på att få blindtarmen bortopererad. Så tittar du upp och där med skalpellen i högsta hugg står läkaren eller CP-offret som du brukade kalla henne i högstadiet. Sweet dreams säger jag då. Visst är det märkligt att man ibland helt måste förlita sig till andra människors välvilja trots att vi går mot ett samhälle utan solidaritet. Folk pratar om att vi ska dra oss ur kriget i Afghanistan men kriget som sker dagligen mellan våra medmänniskor här hemma är inte så intressant. Ingen dör ju... eller ingen blir ju dödad i alla fall. Självmord är ju inte så farligt och dessutom så putsar det ju till siffrorna på utförsäkrade från Försäkringskassan. Visst är det vackert! Att ge sig in i ett krig utan syfte mot en annan nation med vetskap om att du kan dö är nobelt. Men att kliva in i ett klassrum med skolplikten hängande över dig och veta att du kommer att bli nedtryckt till den grad att du några år senare kastar dig från lämplig bro det är inget märkvärdigt. Att kliva in på en arbetsplats och höra viskningarna i korridorerna, att få lögner kastade i ansiktet. Det är väl inget märkvärdigt? Du kan ju alltid säga upp dig? Eller om du kämpar emot kan du ju alltid köpas ut. Det är kanske som de säger, alla människor har ett pris. Åtminstone får väl alla betala ett pris.

Nej, jag ska dö nobelt. I striden mot kapitalismen och egoismen. I solidaritetens namn. Förhoppningsvis på ett ålderdomshem där jag hållit igång ett gäng nittonåriga tjejer med diverse uppgifter som jag fann lämpliga för stunden. Jag tror att den där röda knappen på väggen kommer att bli min bästa vän. För det är något som är sant, alltid rött alltid rätt. Förhoppningsvis är alla de där nittonåringarna medlemmar i Kommunal när jag är klar med dem. Och då kommer kampen gå vidare.

Man kanske inte ska lägga fackpamp-skorna på hyllan riktigt än. Jag kanske bara har en dålig dag? Eller en dålig månad?

Eller så kanske jag bara behöver lite kärlek.