Ibland blir man så less. Brukar vara heltaggad efter att ha haft en facklig dag. Oavsett om det är möten, förhandlingar eller annat. Men idag blev det inte så. Jag känner mig bara så less. Oftast känner jag att jag sätter det fackliga först och att resten av jobbet får komma i andra hand men idag vet jag inte. Tycker inte att nåt är särskilt kul. Kanske skulle skaffa mig en hobby istället? Börja sticka eller pyssla med origami. Vem vet, jag kanske hittar någon oanad talang? Man ledsnar när vissa skiter fullständigt i vad man gör och andra mest engagerar sig i att försöka sätta dit en.
Ibland undrar jag på allvar vad som hänt med solidariteten. Framförallt när man å ena sidan ska vara lojal och å andra sidan hugga folk i ryggen för att få en guldstjärna runt halsen och gräddfil in genom pärleporten. Jag är trött på att se hur folk bara klättrar och klättrar utan att bry sig om vem de klättrar på, vem de trampar ner. Tror inte ens att folk vet vad de klättrar mot, men upp ska man. Till vilket pris som helst. De kanske har glömt bort att "Ner kommer man alltid". Den dagen kan ju se lite olika roliga ut för oss. Tänk att ligga där som en liten skalbagge på ett operationsbord och vänta på att få blindtarmen bortopererad. Så tittar du upp och där med skalpellen i högsta hugg står läkaren eller CP-offret som du brukade kalla henne i högstadiet. Sweet dreams säger jag då. Visst är det märkligt att man ibland helt måste förlita sig till andra människors välvilja trots att vi går mot ett samhälle utan solidaritet. Folk pratar om att vi ska dra oss ur kriget i Afghanistan men kriget som sker dagligen mellan våra medmänniskor här hemma är inte så intressant. Ingen dör ju... eller ingen blir ju dödad i alla fall. Självmord är ju inte så farligt och dessutom så putsar det ju till siffrorna på utförsäkrade från Försäkringskassan. Visst är det vackert! Att ge sig in i ett krig utan syfte mot en annan nation med vetskap om att du kan dö är nobelt. Men att kliva in i ett klassrum med skolplikten hängande över dig och veta att du kommer att bli nedtryckt till den grad att du några år senare kastar dig från lämplig bro det är inget märkvärdigt. Att kliva in på en arbetsplats och höra viskningarna i korridorerna, att få lögner kastade i ansiktet. Det är väl inget märkvärdigt? Du kan ju alltid säga upp dig? Eller om du kämpar emot kan du ju alltid köpas ut. Det är kanske som de säger, alla människor har ett pris. Åtminstone får väl alla betala ett pris.
Nej, jag ska dö nobelt. I striden mot kapitalismen och egoismen. I solidaritetens namn. Förhoppningsvis på ett ålderdomshem där jag hållit igång ett gäng nittonåriga tjejer med diverse uppgifter som jag fann lämpliga för stunden. Jag tror att den där röda knappen på väggen kommer att bli min bästa vän. För det är något som är sant, alltid rött alltid rätt. Förhoppningsvis är alla de där nittonåringarna medlemmar i Kommunal när jag är klar med dem. Och då kommer kampen gå vidare.
Man kanske inte ska lägga fackpamp-skorna på hyllan riktigt än. Jag kanske bara har en dålig dag? Eller en dålig månad?
Eller så kanske jag bara behöver lite kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar