Ibland har jag såna dagar som bara försvinner medan jag sitter och tänker på annat. Sitter och tänker på vad som varit och vad som är. Kanske mest på vad som kan bli. Funderar på hur många gånger man kan se ljuset i tunneln släckas mitt framför näsan på en. Jag börjar kanske bli trött. Trött på att alltid misslyckas med det mesta jag känner är viktigt. Trött på att känna mig otillräcklig. Jag skulle vilja vara diktator. Fast kanske bara för en månad eller två. Leda in folket på rätt bana. Fast det är så mycket som är fel som jag ännu inte fått upp ögonen för. Vet inte om jag vill ser mer heller. Vet inte om det får mig att må bättre. Eller prestera bättre. Vet bara att jag är instängd här. Inlåst. Fastbunden. Ensam. Inte så konstigt att jag faller ibland. Att jag kanske skriker ibland, fast ingen hör. Eller så är det ingen som lyssnar.
Jag har en flyktplan. Men jag har ingen medhjälpare. Ensam är inte stark. Ensam är bara ensam.
Övergiven.
Om jag ser på det arbetet du lägger ner närmast mig själv så tycker inte jag du misslyckas men däremot så tror jag det fackliga arbetet kräver tålamod och det är svårt att tackla ibland men du ska inte känna dig misslyckad för det är du rakt inte. Jag tror många skulle önska att dom hade det engagemanget och drivet du har. Fortsätt kämpa, till slut kommer resultatet.
SvaraRadera// Maria J
Tack söta Maria!
SvaraRaderaFörhoppningsvis händer det nåt snart så man får lite luft under vingarna...
// Em