Det kanske är dags nu

Jag tänkte att det var ett tag sen jag bloggade. Känner egentligen att jag inte har så mycket att skriva om, det blir nog en hel del vardag, en hel del fackligt dravel och bli inte förvånade om det dyker upp ett metaforisk sagoinlägg som kan få er att tro att jag är påtänd. Det är jag förmodligen inte. Däremot är jag värdelös på det där med känslor så de brukar komma ut genom osammanhängande texter.

Idag har jag veckans enda lediga dag men tänker på något sätt ändå åka tvärs över huvudstaden för att gå på ett medlemsmöte. Jag har alldeles för stora förhoppningar på hur många som kommer att vara där. Men de som tar sig dit tycker jag ändå på något sätt förtjänar att jag pallrar mig dit. Jag är ju någonstans vald. Om än kanske mest för att det inte fanns någon annan som ville göra jobbet. Samtidigt är det det som skrämmer mig med att någon gång byta jobb, då kommer jag att få släppa det fackliga. Det är jag inte alls sugen på, men jag känner heller inte för att pendla 2 timmar enkel resa för resten av mitt yrkesverksamma liv. Jaja, det är en fråga jag får ta ställning till på torsdag kanske.

Å andra sidan var det facklig dag igår, ibland blir man förundrad över hur vissa människor tror att man kan slå hur mycket man vill bara man ber om ursäkt efteråt. Jag tycker att man borde begränsa det där. Alla människor har ett antal ursäkter att be om sen är det slut. Förhoppningsvis skulle folk tänka efter mer då, vara lite mer sparsamma. Alla kan begå misstag, helt klart. Men att bete sig som ett as bara för att man vet att man alltid kan be om ursäkt? Vad finns för ursäkt för ett sånt beteende?. "Det är alltid lättare att be om förlåtelse än att be om tillåtelse". Vilket idiotiskt påhitt! Vad är det för fel med att kommunicera med sina medmänniskor innan man gör något eller att acceptera att ett nej är ett nej? När jag blir diktator (folkvald såklart) ska det bli ordning på såna dumheter. Tills dess tänker jag i alla fall stå på barrikaderna med min röda flagga och vifta frenetisk och hoppas på att någon av dem inser att de gör fel. Det är inte ok. Bara för att man ber om ursäkt behöver inte ursäkten accepteras. Vad gör ni då, slår en gång till?

Jag blir så trött på det hela ibland. Saker som sker som drabbar den stora massan är fel, men det som drabbar den enskilde är oftast värre. Det är tillsammans vi är starka. Vem ställer sig upp när en ensam har fallit? Vem riskerar sitt rykte för att skydda någon annans i det samhälle vi lever i idag? Jag blir så trött på all egoism som gror i den här världen. Folk som röstar på Alliansen för att det gynnar dem, en tusenlapp mer i månaden för mig mot att du tvingas gå till socialen när Försäkringskassan kastat ut dig och banken tagit ditt hem. Folk som vänder ryggen åt en kollega som farit illa för tänk om någon skulle tro att jag är som hon. Vad skulle då hända med mig?

Tillsammans är vi starka! Ni som vänder oss ryggen, ni är de ensamma. Vi som sluter upp, vi är tillsammans - vi är starka. Jag vet vad som händer när ursäkten inte accepteras. Det är då vi reser oss upp igen, starkare än någonsin. Det är då ni vet att vi har vunnit.